"Dagens Outfit"

Ett klassiskt bloggämne antar jag? 
Kom hem med Lillskrutt på kvällen och skulle börja laga middag.
-Mamma - vad är det där för tröja du har på dig? Vad är det för bild på den? När köpte du den?
-Jo, det är ett band, titta där är deras namn och jag tror det är en bild från en av deras skivor... Och jag har inte köpt den utan det var någon som glömt den här och så kände jag för att ha den idag...
-Vilka är det som har varit här?!
-Alltså det var inte idag...
Ler

I morse fick jag lite hastigt dra på mig något som skulle fungera värmande, täcka min kropp på ett socialt acceptabelt sätt, men ändå spegla min personlighet. Tanken var att det skulle vara något helt och rent och gärna bekvämt... och passa i alla lägen - både på vårdcentralen med Storfot och ev barnakuten och dessutom för besök på universitetet för handledning av C-uppsats med en gammal semiotiker... Hittade ingenting! Så drogs blicken upp mot garderobens överskåp. Där den låg. T-shirten som glömdes kvar i min säng i somras. Som jag som sov med som en tröstande snuttefilt i mer än en vecka innan jag till slut tvättade den. Jag tog ner den. Luktade på den. Tycker fortfarande att den luktar av dig. Tog på mig den. Perfekt. Precis som du. Varför vill du inte glömma fler saker hos mig? Eller jag glömma dig?

en bok...

...damp ner på mitt jobb (som ju är bokrelaterat) och tydligen ledde den till att saker i mitt liv verkar ändras... stabilare och samtidigt väldigt väldigt läskigt... så det kan gå... så slumpartat... så märkligt... och nej det var inte medvetet eller planerat...
Så det är tur att jag inte spolade ner känslorna i toaletten likt en död akvariefisk... och det är tur att jag inte bryr mig om alla som vill kasta sina åsikter på mig... och tydligen är spindelvävstråd ohyggligt stark... och nej ingen mer än jag behöver fatta ngt alls... för det här är min blogg... ;)

(sorry för uppehållet... jag inte bara en superhjälte och en hopplöst förälskad fjortis, utan även högskolestudent på heltid, bokjobbande på deltid och tvåbarnmamma alltid)

...men så stod han bara där...

... med leende ögon och leendet fick den förhårdnade känsloklumpen att mjukna så mycket att den gick att få loss från fönsterbrädan och fick den att skimra sådär magiskt igen att jag inte nändes att hålla den på avstånd längre. Så jag placerade känslorna där de hör hemma ingen, det är väl lika bra, inga andra känslor ville ju ändå flytta in där och det var så ekande tomt... Och jag ställer mig frågan - hur stark är egentligen en spindelvävstråd? Och hur länge håller den?

...så jag tog...

 ...alla de där känslorna som jag har som jag inte riktigt får ha egentligen och tänkte att jag skulle lägga undan dem ett tag, jag tänkte att jag packar inte in dem försiktigt i silkespapper och jag slänger dem inte brutalt i toastolen och spolar ner som en död guldfisk... utan jag provar bara att lägga dem åt sidan ett tag... jag tänkte att de kanske smälter ner till en oaptitlig kladdig sörja som de där chokladbitarna barnen la på fönsterbrädan i solen... och så tänkte jag att det skulle bli enklare att städa bort så... utan vemod... men i stället fastnade dom som en klibbig klubba på samma fönsterbräde och ligger där och glittrar och drar irriterande nog till sig uppmärksamhet i solen och när jag försöker plocka upp dem igen så har de hårdnat och sitter fast som berget - de lossnar oförskämt nog inte ens när jag sprejar dem med allrengöring... jag får väl helt enkelt fortsätta vänta tills de mjuknar igen av ålder... eller täcks av damm och förvandlas till några anonyma neutralgrå bucklor...

En halfpipe i osten... viktiga livsinsikter!

Jag sov över hos en kompis efter sent filmtittande - och vid frukostbordet nästa morgon sa jag lite ursäktande att att "oj förlåt jag har visst lyckats göra en halfpipe i din ost!" Och att efter en halvtimme ha lyssnat på nästan irriterade haranger om hur i hela fridens namn jag hade lyckats massakera hans ost med tre drag av osthyveln så insåg jag några saker:

• Om jag någon gång hade funderat på att på något sätt gilla kompisen på något annat sätt än som bara kompis så slutade jag slutgiltigt att fundera på det där och då!

för

• mina tankar vandrade iväg till han vars arm jag vill somna och vakna på oftare... han skulle minsann ha tittat på osten och lugnt sagt "det där var ju en enormt mesig halfpipe, det är ju inte ens är en kvarts pipe" och tagit osthyveln och hyvlat till osten i den fason han önskade den...

... och det är sånt som allt egentligen handlar om!


ps
...och du - din ost var alldeles hård i kanterna och därför tog jag ost i mitten där den var mjuk - jag var alldeles för artig för att påpeka det... ba så du vet! ;)

Och så vaknade jag och det var ett helt nytt år...

... och eftersom jag numera är ajfånanvändare så vaknade jag betydligt senare än vad jag hade tänkt mig... :)

Den här nyårsdagen vaknade jag hemma och och det var trevligt - ska försöka att få folk att komma hit istället för att åka runt till andra hela tiden mera, har ju faktiskt både vinglas och tekanna - vad mer kan man behöva?

2011 var året jag kom hem, på riktigt, jag rotade mig och började växa, började planera min framtid, fortsatte utsorterandet av sånt jag inte vill ha i mitt liv men framför allt hittade sånt jag vill ha i mitt liv. Jag började plugga. Wow. Jag kan ha friat... inte helt seriöst kanske... eller jo... om man ser det som att formen inte är det viktiga utan mer företeelsen - då friade jag seriöst... ;)
2011 var även året då många människor fick något panikslaget i blicken när de skulle laga mat till eller med mig och frågade trevande "....eller... äter du kött?" Jag utstrålar uppenbarligen veggo-vibbar!

2012 inleder jag med ett nystädat hem, uppblossande bältros, ganska få (men från viktiga människor) nyårshälsningar i mobilen, utan baksmälla... Det här året tänkte jag försöka plugga mer, jobba mindre, vara gladare och piggare, gå ut och ta en öl liiite oftare, söka den där utbildningen, igen, (även om det är helt galet!), försöka få med mig lillasysteryster på en spelning och dricka öl... jag tänkte få någon anledning till att åtminstone dricka upp en av mina två flaskor champange som står i skafferiet, jag tänkte försöka komma på vad jag vill bli sen, när jag blir stor... jag tänkte fortsätta vara kär och fortsätta att älska och fortsätta bara vara jag - fast ännu bättre!

Det där om dikten och verkligheten...

... det sägs ju att den senare ibland överträffar den tidigare, och se på fan - det kanske stämmer! Jag hade i varje fall aldrig kunnat förutse det där som hände då... Jag vet inte VAD det betyder eller ens OM det betyder något... Och det dök inte upp någon heliumfylld ballong som jag kunde lifta med upp till ett av de där rosa fluffiga molnen jag suttit och betraktat min omvärld från tidigare, men jag svävar liksom fram, någon centimeter över den fuktiga och ibland frosthala asfalten på trottoaren och tydligen, tydligen ser jag lycklig ut ibland... har jag hört...

Måste nog sluta titta...

... på gamla Greys anatomy avsnitt...

Och det här med att...

...min pappa skriver "grattis mannen" till en av sina facebookvänner - är det verkligen ok? Jag menar läs orden pappa, facebook och mannen??!! Och lägg till faktumet att han penionerar sig till sommaren... och så frågar jag igen - ÄR det OK??

:)

Å sen då?

Jo...
Vad ska jag säga?
Det är stökigt som fan, kolonilotten står ohöstfixad och håret är rosa med en grym utväxt - hinner inte med såna petitesser när tentorna och allt annat skolgrejs står som spön i backen... ALLA säger att de inte fattar hur jag fixar att plugga heltid, jobba deltid och ta hand om två barn på typ heltid... men jag måste ju - ingen annan gör det ju åt mig, eller hur?

Storfot lever upp till sitt namn och har numera större fötter än mig! Och han spelar elgitarr i skolan - tyvärr inte hemma då det visade sig vara ngt tjall på förstärkaren, antar att den är lite grinig över att ha fått bo i garderoben så länge... Min egen besvikelse som jag kände när den inte fungerade fick mig att inse att jag kanske börjar bli lite sugen på att lära mig spela igen... hur jag nu ska få tid med det?

Försöker övertala folk att just min närförort är stället de ska flytta till så jag får någon att gå skogsprommenader och spontanfika med - har hittills haft lika dåligt utfall på det som de som försöker övertala mig att flytta till deras förort... :)

Men jag trivs... som fan... både här, "söder om söder" och på universitetet och med min klass och med att plugga... eller ok - just tentaplugg avskyr jag... ;)   För just nu vill jag hellre gå en härlig sväng i det oförskämt fina vädret eller spontanfika istället för att tvätta och plugga till tentan i morgon!

PANG!

Där sprack bubblan...
I klarsyntheten som bara uppstår efter en sisådär 4 öl, en kväll man verkligen inte borde ha lämnat sitt hem för att dricka öl, så stack jag själv hål på den där ballongen som hållit mig svävande i luften så länge. Och ja, det gjorde ont att landa pladask. Och ja, jag överlevde såklart, möjligen med något svidande skrubbsår och några ömmande blåmärken. Så vad gör jag nu då? Får väl börja knata fram som folk till fots då istället och uppleva världen ur gatuperspektiv istället... Vad det värsta är? Att jag fortfarande känner, har bara slutat att tro... eller hoppas? Det bästa då - det går över... förr eller senare...

Sakta...

...men säkert hände det, genom steg av yttepyttebabymyrstorlek och långskånkiga giraffskutt i full fart åt alla möjliga håll och kanter men i slutänden ändå framåt i snigelfart - jag som under några år ansträngt mig så att hålla så många vägar in till mitt hjärta öppna för att inte riskera att att bli så sårad och sviken och krossad som jag blev då, insåg med tiden att alla fönster och dörrar utom en var stängda, ingen av dem stod ens på glänt. Det måste ha varit de där fjärilarna som bor i min mage som fladdrat så med sina vingar att vinddraget mjukt blåst igen dem. Med viss förvåning men utan saknad tassade jag runt och vred tyst om låsen och lade på fönsterhasparna överallt utom på den dörren som fortfarande var öppen, den öppnade jag istället på vid gavel så att solen kunde skina in... Hade aldrig kunnat tro att det var så enkelt... och även om jag inte har bråttom någonstans så jag hoppas att det inte är alltför svårt att hitta in dit...?

Storfot kom på det... jag är inte alls medelålders!

Utan jag är medelklass!

"Mamma du är medelklass... för innan man fyller 20 då är man underklass, sen blir man medelklass och när man är så gammal som farmor, ja då - DÅ är man överklassig!"

Solklart va!
Och tänk vad skönt att inte vara medelålders! ;)

Medelålders!?

Ja - min kompis hävdar att vi är det!
Men va fan - jag kan väl inte vara MEDELÅLDERS heller? Jag har ceriserosa hår, Doc Martens-kängor och ska börja plugga på universitetet i höst... då kan man väl inte vara medelålders heller?
Nä, det går jag inte med på!

Det är dom där fjärilarna...

...som gör det så lätt att säga nej, helt utan vemod eller en tanke på kanske. När jag känner en välbekant arm söka sig runt min midja så är jag inte längre lockad att ge efter för den hemvana känslan och trots effekten av något glas vin som tidigare alltid fått mig att vackla, så står jag stadigt och säger "Nej, vi ska inte alls" och trots att det var så länge sen jag somnade i dina armar så vill jag hellre sova ensam än att sova intill någon annan... För fjärilarna som bor i min mage, dom fladdrar inte längre för vem som helst, du har förtrollat dem så de bara fladdrar för dig och när fjärilarna bara vill fladdra för en person, ja... då, då är det ett enkelt val!